Det här är min version av vad som hände. Min version av det jag har gått igenom. Det här är en helt ny version för er som läser det, ni kan inte ha tänkt det innan. Hade ni gjort det hade jag varit en annan person idag.
Andra delar:
Till er - Alla Delar
Del 6
Flykten
När jag sätter mig för att skriva de här inläggen så känns det som att jag flyr från mina egna problem. Jag har en hel del att jobba på, som jag bör bli bättre på. Men dessa lägger jag över på honom och det känns till och med som att jag skyller ifrån mig ibland. Men, det är såhär som jag relaterar det hela, det är såhär jag kan gå tillbaka och se vad det är som har hänt och vad som har blivit resultatet och kontentat av det. Det här kommer att bli avslutningen, efter det så kommer jag inte ha något mer att skriva.
Så, för att sammanfatta;
Jag är 15 år, inget självförtroende, inga riktiga känslor. Nedslagen och sparkad på, jag skulle kunna förklara känslan som att du tar tag i ett baseboll träd, knäcker hans smalben, han faller till marken och sen försöker du tvinga honom att ställa sig upp. Ställer han sig inte upp? Kan han inte stödja sig på benet? Sparka lite på honom. Ställ dig med foten på hans smalben och tryck till lite, känner han hatt det gör ont så måste han väll ställa sig upp?
Jag har precis sökt mig in på skolan som skulle bli min räddning, inte själva skolan men att den låg 50 mil från huset som jag växt upp i gjorde att jag var tvungen att flytta hemifrån inom en snar framtid.
Öronen är utnötta av musiken och ögonen blöder. Försök att se någon i ögonen när du knappt kan se händerna framför dig.
Men, när jag var 15 så fick jag mitt första sommarjobb, det var en kompis till min far och en kompis far. Ironiskt?
Det var på en bondgård och det var vardagliga sysslor. Skotta skit, lite snickeri, montering och så vidare. Jag fick ett riktigt gott omdöme på allt jag gjorde, jag ansträngde mig för första gången tror jag. Jag tyckte att det var kul och gå till jobbet för att käna pengar, det var första gången som jag verkligen såg ett syfte med att över huvudet taget anstränga mig för något. Jag jobbade som fan och slet verkligen arslet av mig, men jag hade fruktansvärt kul. Jag och Stig, han som jag jobbade åt, snackade en hel del när vi höll på, jag fick hjälpa till och planera när vi skulle hänga upp någon ställning i taket och då hade han kommit på att vi skulle göra på ett sätt, jag tyckte på ett annat. Då tittade han på mig i några sekunder, sen sa han “Ja, det har du ju rätt i.. du är ju bright!”. Det var ju riktigt kul att höra, sen så vart det där som ett litet skämt. Han sa till mig att gå och skotta lite skit, så kom man väll inte åt något hörn eller liknande, då sa han “Men, det där löser du. Du är ju bright!”.
Sitter och små ler för mig själv när jag skriver det här. Det var riktigt kul att gå upp till det jobbet. 40kr i timmen och ett riktigt skitjobb, men damn vad nöjd jag var.
En sak som har etsat sig fast i bakhuvudet sen den tiden, det var när vi stod i ladugården och prata lite, jag berättade om att jag skulle plugga flygtekniska i Uppsala, men jag uttryckte det väll med lite osäkerhet eftersom mina tidigare skolår inte gått speciellt bra. Det var tror jag första och enda gången som jag såg honom riktigt seriös. Han tittade på mig med en allvarlig blick och sa “Det där kommer inte vara något problem för dig, bara du lägger manken till så kan du göra vad som helst.” och efter ett par sekunders tystnad då jag försynt hade försökt skämta bort det sa han “Du är ju bright ju!”.
Men, den här stoltheten fick jag inte behålla så länge. Ett par månader senare skulle jag göra något liknande jobb hemma och det var för dåligt gjort, gick för långsamt. Sen så att jag var allmänt dålig, det var ju ett faktum. Det var då jag förstod att något inte stod rätt till uppe i ditt huvud och långsamt började jag ge dig fingret.
Tack för att du läst.