Till er, Del 3

Det här är min version av vad som hände. Min version av det jag har gått igenom. Det här är en helt ny version för er som läser det, ni kan inte ha tänkt det innan. Hade ni gjort det hade jag varit en annan person idag.

Andra delar:
Till er - Alla Delar

Del 3
Nära slutet

De här inläggen har väckt olika känslor hos många av de som läser det. Som jag redan visste från början så var det vissa som vart helt förvånade och inte förstod varför jag skriver detta över huvudet taget. Jag behöver prata öppet om det, det har legat och grott på mig i bakhuvudet i många år nu. Jag vill inte kasta det här i ansiktet på någon som kommer känna sig mer eller mindre tvingad att fortsätta lyssna på det. Jag skriver det här mest för min egen skull, för att jag vill och behöver få ur mig det. Vill du inte veta, höra eller läsa detta så sluta. Det är valet jag ger till er. Om du läsar vidare och inte vet vad du ska säga efter det, säg inget. Jag förväntar mig inte att du ska säga något.

Det fanns tillfällen då hela världen rasade under mina fötter och jag hade inget att stå på. Både bokstavligen och psykiskt. Jag har aldrig varit någon som sätter sig i ett hörn och skär upp armarna till musik av Kent. Jag är mer för handlingar och handlingskraft. Det här var när jag var ensam hemma, jag satt och lyssna på Diapsalma - Alla älskar dig. Satt gjorde jag nog inte, jag gick omkring i mitt rum och höll mig för bröstet. Jag hade så jävla ont. Allt hade bara svämmat över mig och jag visste inte längre vart jag skulle göra av det. Vad jag minns så var det inget speciellt som hade hänt. Men när man går dag efter dag och bara tar emot skit och stänger in det i något litet hål längst bak i hjärnan så kommer det tillslut ut och man måste ta hand om det. Jag hade inget sätt att ta hand om det på, jag visste inte vad jag skulle göra med alla dessa översvämmande känslor. Så jag knöt ett rep i en balk i taket, formade en ögla och trädde igenom huvudet. Men jag kunde inte göra det, jag kunde inte ta steget ut. På något sätt så ville jag inte, jag visste att det var en lösning på mina problem. Men jag kunde inte göra det. Förtvivlad över min egen vekhet klev jag ner från pallen och satte mig förstörd på golvet. Jag förstod inte vad det var som fick mig att inte göra det. Sen så kom den utlösande faktorn, bilen rullade in på gården. Nu kom familjen hem, nu kom han hem. Jag skyndade mig upp på pallen igen, trädde öglan över huvudet och klev ut från pallen.

Repet höll inte. Jag for i golvet med en duns och chippade efter luft. De som precis hade klivit innanför dörren hörde förmodligen dunsen i golvet och sprang upp för trappen för att se vad som hände. Jag visste inte vad jag skulle göra, skulle jag låtsas som ingenting hade hänt eller om jag skulle försöka förklara bort det. Jag kunde inte göra någonting. Jag kröp ihop på golvet med ansiktet ner i marken. Först kom han och det enda han fråga var “Vad fan håller du på med?”, arg som vanligt. De hittade öglan och det trasiga repet som låg brevid mig. Hans enda reaktion var “Det här repet har du ju skurit i!”. Han var inte alls bekymrad över vad jag hade gjort, utan det var mer som att han tänkte “Fan, grabben kan inte ens ta självmord rätt”. Repet hade tydligen enligt honom gått av så rakt. “Varför skulle jag ha gjort det?” frågade jag mig själv i huvudet.

Det här var när jag var 14-15 år gammal.

Jag fyller inte ut med småsaker som har hänt mellan de incidenter som jag skriver om. Jag skriver om de tillfällen som jag ser utpekande och de som jag har starkast minne av.