Brevet

Något som jag har funderat på under en längre tid är egentligen varför jag publicerade dessa inlägg, tror att jag inte riktigt visste själv vad det var som fick mig att skriva ner det. Men efter några konversationer med min kollega så har jag rett ut andra detaljer om honom och hur det har påverkat mig.

Andra delar:
Till er - Alla Delar

Slutsatsen som jag har dragit utav allt det här är att jag vill trycka upp det i ansiktet på honom. Hällst av allt skulle jag vilja sopa ett baseboll-trä i pannbenet på honom, men något mer subtilt som gagnar mig mer är att berätta för honom. Berätta för honom vad han har gjort med mig och vad det har för eftervärkningar på mig idag. Vad han har sett till att jag har fått jobba på.

Av totalt själviska anledningar (vilket jag har kommit fram till) så tänker jag inte skicka det till honom.  Kanske för att jag är feg, kanske för att jag är rädd för hans reaktion. Anledningen som jag ser det som nu är för att jag vill behålla min ilska. Jag vill inte reda ut det här, jag vill vara arg på honom. Jag har inga förhoppningar om att hans reaktion skulle leda till något konstruktivt eller till att jag skulle må bättre av det. Ärligt talat vill jag bara skriva det.

Hej far,

Var länge sedan vi pratade med varandra, av en anledning. Jag har länge viljat ta upp det här med dig, men har aldrig kunnat formulera det så bra som nu.

Även om vi inte har pratat så mycket de senaste året, inget alls faktiskt så har jag tänkt på dig mycket. Varje gång som jag känner att något håller på att rinna ur händerna på mig. Varje gång som jag blir förvånad över att någon säger att jag gör ett bra jobb eller att jag skött något snyggt. Även varje gång som jag tar ett steg frammåt, varje gång som jag får höra hur efterfrågad jag är.
När du kommer upp i mina tankar är det alltid om hur dålig du tyckte att jag var hela tiden. Hur slarvig och att jag aldrig kunde göra något rätt. Jag tänker även på hur dum jag var, hur jag hela tiden försökte överträffa dig. När jag försökte göra något som du gjorde, som du visste vad det var men att göra det bättre. Valde bilmekaniska, det gick inge bra, tyckte inte om det. Sökte vidare till flygmekaniska, hoppade av, hade inte intresse för det. I och med det sjönk jag även, för dig. Jag var fortfarande värdelös, fet, slarvig och oambitiös.

Däremot så var jag duktig på att sitta framför datorn, men det tyckte du inte om. Det var inte det som man skulle göra. Man skulle spela fotboll eller skruva bilar, göra något produktivt i dina ögon.
Jag vet att inte du vet det men, ett av dom spelen som jag lirade mest när jag var 13 år gammal var ett spel som heter Final Fantasy VII. Ett textat spel på engelska som jag spenderade enorm mycket tid framför. Detta medan jag fick IG i engelska i skolan. Jag har precis kommit från ett projekt där jag har dokumenterat 400 arbetsprocesser vilket rör ungifär en tredjedel så många system. Detta på engelska med tillbehörande instruktioner. Det som du inte tyckte att var värt något.
Alla dessa timmar spenderade framför datorn. När jag satt uppe på mitt rum och gömde mig satt jag knädjupt i Basic (ett programmeringsspråk), men det var inte något som jag skulle hålla på med. Mitt intresse för det här gick vidare och jag började sedan sätta mig in i HTML, CSS och PHP. Jag började lära mig hur man gör hemsidor och idag har jag med lyckat resultat producerat detta dels på mitt arbete, men även privat tar jag emot mindre uppdrag för hemsidor och kringliggande. Det var också bara nöje.

Det som jag är nu, skulle du hata ännu mer än den pojke som åt av din mat och bodde i ditt hus. Det som jag gör nu kommer du aldrig komma i närheten av. Jag är konsult på en av de största svenska bankerna, vilka häpnar när de får höra att jag inte ens har gått ut gymnasiet med tanke på min kompetens. Hur efterfrågad jag är där på de meriterna jag har.

Men, du kommer aldrig förstå det här. Du kommer aldrig veta vad det är jag pratar om för något. Du kommer inte ens förstå varför jag skriver det här till dig. För jag vet att enligt dig, så har du inte gjort något fel. Du är förmodligen förbannad nu när du läser det här och jag hoppas att du är tillräckligt vuxen för att ta till dig av det, annars kommer du åldras en mycket ensam man.

På de meriter som jag har så har jag nu, snart 24 år gammal tagit mig längre än vad du någonsin kommer att komma. Jag känner faktiskt lite medömkan för dig, du förstår ju inte. Du förstår inte vad det är som du har gjort och du kommer aldrig förstå det, det är sorgligt.

Äpplet faller inte långt från trädet säger dom, påståendet hade varit helt felaktigt om jag överhuvudet taget hade varit din biologiska son. Jag kommer aldrig bli som dig och det faktumet kommer alltid göra mig  bättre än dig.